image001-2.png
Hem Operation Allmän mottagning Röntgen Ultraljud Exotiska djur Tandvård Foder Veckans tips!
Fåglar Reptiler Kanin Gnagare Iller

Kontaktuppgifter

Tel. 08-592 540 80
Fax. 08-592 544 80

kontakt@malarensmadjur.se

(Ej tidsbokning eller akuta frågor via mail)

 

Öppettider

Måndag  8.00-19.00

Tisdag    8.00-19.00

Onsdag  8.00-16.30

Torsdag 8.00-19.00

Fredag   8.00-16.30

Lördag   10.00-14.00

(ej sommar)

Vägbeskrivning

Mälaren Smådjursklinik

är beläget i Rävsta företagsområde, mellan Sigtuna och Märsta. Lugn stressfri miljö med bra parkeringsmöjligheter. Endast 30 min från Stockholm och Uppsala. Karta

 

Adresser

Mälaren Smådjursklinik AB,

Trävaruvägen 19

195 92 Märsta

Facebooksida

Våra grannar: Dog Ranch

Sigtuna Hundhus

SKÖTSEL AV KANIN

 

Leg vet Marianne Tornvall, 2009

 

kanin satmaran

 

Tamkaninen (Oryctolagus cuniculus) har blivit allt vanligare i Sverige de senaste åren. Det är numera inte längre ett ”barndjur” som lever bortglömt i en liten utebur, utan många vuxna och äldre skaffar kanin som sällskapsdjur. Fördelarna är många. Kaniner är tysta, lättskötta och vanligtvis mycket snälla djur som lätt blir rumsrena och som inte kräver flera långa promenader dagligen. De blir oftast väldigt tillgivna och följer sina ägare som en liten hund när de får leva fritt i hemmet.

 

I och med att kaninens ”status” ökat och kaninägare är måna om att hålla sina djur friska, har kravet på kvalificerad sjukvård också ökat. Många kaniner idag är dessutom försäkrade så att ägaren ska kunna klara av en dyr veterinärräkning.

 

Nedan följer skötselråd som ska hjälpa Dig att ta hand om Din kanin på bästa sätt och tips om hur du kan förebygga sjukdom.

 

 

Kaninens historia

 

Redan Carl von Linné upptäckte att kaniner är väldigt lika gnagare men har vissa skillnader som gör att man ordnat dem i en egen grupp kallade Lagomorpher. Harar och pikadjur ingår också i denna grupp. De skiljer sig från familjen gnagare på så sätt att de har dubbla framtandsrader i överkäken och saknar trampdynor. Huden på fötterna skyddas i stället av tjock päls. För övrigt är kaniner väldigt lika och nära besläktade med gnagare.

 

Kaniner har fötts upp under många år både för köttets och för pälsens skull. Numera föds dock de flesta kaniner upp för att bli sällskapskaniner av olika slag. Många raser finns av varierande storlek och utseende. Vanligast idag är dock dvärgraser av olika slag, t.ex. dvärgvädur, hermelinkanin och löwenkanin.

 

 

Allmänt

 

Beroende på ras och storlek lever en kanin cirka 8 år. De riktigt stora raserna har kortare genomsnittlig livslängd och de allra minsta raserna kan komma upp i en ålder av 10-12 år. De är flockdjur och bör leva med sällskap, helst av andra kaniner men även nära kontakt med människor kan fungera.

 

 

Miljö

 

Man kan hålla kaniner både utomhus och inomhus. En del kaninägare väljer att ha kaninen inne på vintern och på sommaren får den vistas i en utebur. Fördelen med att hålla kaninen utomhus är att den får riklig tillgång till frisk luft och UV-strålning från solen, det är lättare att ha en riktigt stor bur som ger kaninen frihet att motionera samt kaninen kan få möjlighet att beta på marken. Nackdelarna är att det är svårare att ha uppsikt över kaninen och att den dagliga kontakten blir mindre. Några fördelar med inomhusvistelse är att kaninen vanligtvis blir en familjemedlem som får skutta fritt när någon är hemma samt att man har bättre uppsikt över kaninen.

 

Det finns lagstadgade minimimått för kaninburar. Har man en kanin som väger max 3 kg måste buren vara minst 100 x 50 cm. En mellanstor kanin (3-5 kg) måste ha en bur som är 100 x 70 cm och de allra största kaninerna över 5 kg kräver en storlek på 100 x 90 cm. Tänk på att detta är minimått, för stort kan det aldrig bli! Alla djur mår bra både fysiskt och psykiskt av att röra på sig.

 

Burbotten får enligt lag inte bestå av galler och det är viktigt att man har ett bra underlag som inte sliter bort kaninens skyddande päls på tassarna. Risken för hudskador och besvärliga infektioner på fotsulorna är då stor. Ett bra och enkelt underlag är att ha tidningar i botten som suger upp och fylla på med ett riktigt tjock lager halm, gärna cirka två dm. Om man inte har en toalåda kan man komplettera med papperspellets eller någon annan typ av uppsugande strö i toahörnan. Halmen ger ett mjukt och luftigt underlag som kaniner tycker om att gräva i och leka med. Tänk på att eventuellt strömaterial ska vara organiskt och inte damma.

 

Det är viktigt att byta underlaget ofta. Ströet i toalådan eller hörnan måste bytas dagligen och övrigt underlag minst en gång i veckan. Om man slarvar med hygienen kan kaninen bli sjuk av de starka och frätande ammoniakångorna från urinen.

 

Kaninen måste dessutom ha ett hus, ett rör eller annat som den kan krypa in i om den vill gömma sig. Lite aktivitetsleksaker kan också vara på sin plats, t.ex. färska grenar att gnaga på eller en foderboll.

 

Om man inte vill att kaninen ska sprida ut sitt hö i hela buren kan man använda en höhäck eller en höboll att lägga höet i. Har man vattenskål måste den placeras så att kaninen inte förorenar vattnet. Vattnet ska bytas minst en gång dagligen. En del kaninägare föredrar vattenflaska men det är viktigt att tänka på att byta vattnet dagligen även i denna samt att diska pipen noga.

 

Om man har sin kanin utomhus är det större risk att den ska bli för varm på sommaren än att den ska frysa på vintern. Kaniner är tåliga för kyla så länge de har en dragfri plats med rikligt med halm att gräva ned sig i. Tänk på att det inte är av godo att ”göda” sin kanin för att den ska ha ett fettlager som värmer under vintern. Detta kan vara direkt skadligt för kaninen!

 

På sommaren ska man vara mycket noga med att kaninen har tillgång till den svalaste och luftigaste platsen i trädgården och naturligtvis alltid har tillgång till skugga. Värmeslag är en vanlig orsak till plötsliga dödsfall under sommarhalvåret.

 

 

Utfodring

 

Kaniner är grovfoderätare vilket innebär att de kan och ska smälta cellulosa med hjälp av sina bakterier i tarmen. De är liksom hästar och kor betande djur som i naturen i huvudsakligen livnär sig på gräs, blad och andra låga växter. Hela kaninens anatomi i mag-tarm kanalen och dess fysiologi går ut på att smälta denna fiberrika och kalorifattiga föda. En kanin i naturen får inga överskott, den är ständigt hungrig och har nästan inget fett på kroppen.

 

I fångenskap är felutfodring både direkt och indirekt den vanligaste orsaken till sjukdomar på kaniner. Får en kanin för fiberfattig, lättsmält och energirik föda kommer systemet i olag med i första hand mag-tarm rubbningar och allvarliga sjukdomar som trumsjuka och magsäcksöverfyllnad som följd. Även tänderna blir på sikt lidande då de inte slits på rätt sätt. Indirekt påverkas immunförsvaret vilket ökar känsligheten för infektioner och andra sjukdomar. En överviktig kanin löper dessutom stor risk att utveckla fettlever och traumatiska skelettskador. Den har svårt att putsa sig samt att få i sig sin nattavföring som ska ätas direkt från analöppningen.

 

En bra kost till en kanin utgörs till allra största delen utav hö. Kaninen ska äta minst 80% hö. Hö måste alltid finnas i obegränsad mängd men det räcker inte att bara se till att hö alltid fylls på. Man måste dessutom vara mycket restriktiv med att ge andra fodermedel eftersom kaninen kommer att favorisera den godare maten och äta för mycket om den får möjlighet att välja själv.

 

Det vanligaste torrfoder som säljs till kaniner utgörs av pellets och gnagar/kaninblandningar av olika slag. De olika blandningarna där det ingår säd, frön, majs och cornflakesliknande produkter är mycket dålig mat och bör inte ges alls! Den är alldeles för fet, lättuggad och fiberfattig. Möjligtvis kan man ge någon enstaka bit styckevis för att belöna eller aktivera kaninen.

 

Pellets av god kvalité och hög fiberhalt (minst 18%, gärna mer) kan ges i begränsade mängder men kan med fördel uteslutas helt. Vill man tvunget utfodra med pellets bör man inte ge mer än ca 2 msk per dag till en tvåkiloskanin.

 

Som komplement till hö är den bästa födan bladgrönt av olika slag. Helst ska man variera så mycket som möjligt och försöka få med tre olika sorter varje dag. Tillgången på färska bladgrönsaker kan vara sämre på vintern men på sommaren kan man plocka mycket utomhus. Några exempel på bra bladgrönt är gräs, maskrosor och annat ogräs, blad från fruktträd och andra vanliga lövträd, sallader av det mörka, lite grövre slaget, blaster från olika rotfrukter, färska krukörter, hibiskusblad från obesprutade plantor, broccoli med blad, kål av olika slag samt spenat och mangold. Spenat, mangold, kål, brysselkål och broccoli bör man inte ge allt för mycket av då de kan orsaka ämnesomsättningssjukdomar men i en blandning och i mindre mängder går det bra.

 

En viktig del av kosten till en kanin är dessutom den egenproducerade nattavföringen som kaninen äter direkt från analöppningen. Dessa små ”pluttar” med ett lite druvklaseliknande och blankt utseende, kommer från blindtarmen och innehåller för kaninen viktiga vitaminer och näringsämnen. Det kan tyckas oaptitligt att kaninen äter sin egen avföring men dessa små ”vitaminbomber” är av största vikt för kaninens hälsa.

 

Som godis kan man ge en liten bit morot, frukt eller bär någon gång i veckan eller några bitar torkad frukt alternativt en knäckebrödsbit. Man bör undvika nötter, frön, kakor, choklad, frukostflingor, godis och andra sötade livsmedel helt och hållet. Hund- och kattmat måste placeras så att kaniner inte kommer åt den.

 

Salt- och mineralstenar behövs inte till sällskapskaniner. De kan t.o.m. vara skadliga om en uttråkad kanin gnager för mycket på dem. Det höga mineralinnehållet gynnar bildning av uringrus och urinsten.

 

Vitamintillskott är onödigt att ge till friska kaniner som äter en fullgod kost. Om tillräckligt fiberrik föda ges, kommer bakterierna i kaninens blindtarm att trivas och producera alla nödvändiga vitaminer åt kaninen. Dessa vitaminet finns bl.a. i nattavföringen som beskrivs ovan.

 

Mycket viktigt att tänka på generellt är att alla kaniner är mycket känsliga för tvära foderbyten! Ska ett nytt fodermedel introduceras, ska det göras successivt i till en början mycket liten mängd. Har kaninen t.ex. aldrig ätit maskrosblad, börjar man att ge ett halvt blad och ökar därefter på dag för dag. Vid minsta tecken på diarré, upphörd aptit eller upphörd avföring slutar man omedelbart att ge den nya kosten och kontaktar veterinär.

 

 

Avel

 

Könsmognaden på kaniner kan variera avsevärt beroende på ras. Små raser blir könsmogna vid 4-5 månaders ålder, medelstora vid 4-5 månader och stora raser vid 5-8 månader. I allmänhet mognar honorna tidigare än hanarna och man måste beakta att individuella variationer kan förekomma.

 

Honkaniner har inga löp-perioder men de brukar brunsta med 4-6 dagars intervall. Honor har s.k. inducerad ovulation vilket innebär att ägglossning sker först då hanen parat sig med honan. Om kaninhonan blir befruktad, är hon dräktig ca 30-32 dagar. Även dräktighetstiden kan variera med rasen. Vid tät och intim kontakt med en kastrerad hankanin, kaninhona, annat husdjur eller människa kan en honkanin ”av misstag” få ägglossning och bli skendräktig. Skendräktigheten brukar vara 18-20 dagar.

 

De mindre kaninraserna brukar få ca 4-5 ungar. Vanligtvis sker födseln tidigt på morgonen i ett bo som honan bäddat i med den päls hon ryckt bort från undersidan av kroppen. Honan ligger inte mycket tillsammans med sina ungar utan kommer och matar dem 1-2 gång om dagen. Man får inte tro att hon övergivit sina ungar bara för att hon inte ägnar tid åt dem. Om ungarna är tysta, sover gott och är ljusrosa och fina i färgen, är det bästa att låta dem vara ifred så mycket som möjligt. Stör man för mycket kan honan överge eller äta upp sina ungar.

 

bilder från djurgymnasiet 010

En vecka gamla kaninbebisar

 

Man ska inte skilja ungarna från sin mamma förrän vid 8 veckors ålder

 

Att handuppmata övergivna kaninungar är ofta svårt och utmanande. Vill man göra ett försök kan man använda kattmjölksersättning. Till nyfödda ger man 5 ml per dag uppdelat på 2-3 givor. När ungarna är 1 vecka gamla ger man totalt 10-15 ml per dag, vid 2 veckors ålder 26-30 ml och vid 3 veckor fram till avvänjningen ger man 30 ml. Tänk på att vällingen måste vara kroppsvarm och att ungarna inte får bli nedkylda. Efter varje matning bör man massera runt analöppningen för att stimulera tarmtömning och urinering. Man kan använda en fuktad tops.

 

Vid ca 10 dagars ålder öppnar kaninungarna sina ögon. Då kan man börja introducera hö och annan föda.

 

 

Vaccination

 

Där kaniner finns i naturen kan det förekomma utbrott av två mycket farliga virussjukdomar. Den ena kallas Myxomatos och den andra RVHD (Rabbit Viral Hemorrhagic Disease). Båda kallas kaninpest men egentligen är det Myxomatos som är den ”riktiga” kaninpesten. Eftersom det handlar om virussjukdomar finns ingen behandling om djuret blivit smittat. Man kan dock vaccinera mot båda sjukdomarna för att förebygga sjukdomsutbrott.

 

Bor man i områden där dessa sjukdomar härjar eller om man reser mycket med sin kanin och har den på utställningar, tävlingar mm, bör man vaccinera sin kanin regelbundet. Just nu finns dessa sjukdomar på Gotland, i Skåne samt längs västkusten upp mot Göteborg. I takt med att kaninstammen sprider sig norrut kommer sjukdomarna att följa med.

 

 

Beteende

 

Kaniner är flockdjur och bör av denna anledning helst leva i par eller grupp. Det är endast om man är hemma väldigt mycket och låter kaninen vara med i det dagliga livet som det är acceptabelt att ha en ensam kanin. När de lever i flock ser man dem hoppa, skutta och leka. De ligger även gärna tillsammans, putsar varandra och kelar. I fångenskap är det därför viktigt att aktivera sin kanin och socialisera mycket med den, framför allt om den lever ensam. Det är viktigt att låta den vistas på stora ytor så att den får motion samt att aktivera den med fodersöks- och aktivitetsleksaker.

 

Kaniner är vanligtvis fredliga och vänliga djur. Aggression kan dock förekomma, både gentemot artfränder och människor. Framför allt brunstiga eller skendräktiga honor kan ställa till problem. Det enda man kan göra för att motverka detta beteende är att låta kastrera djuret. Gör man det i unga år brukar de aggressiva tendenserna minska.

 

Eftersom kaniner i naturen är bytesdjur är de ständigt på sin vakt att bli angripna av rovdjur. När de känner sig hotade kommer de antingen att ligga så stilla de kan eller fly för livet. Att hantera en rädd kanin kan därför vara riskfyllt. Har man den i famnen eller på ett bord kan den göra mycket plötsliga flyktförsök och bokstavligt talat flyga genom hela rummet. Risken för benbrott och andra skador är då stor.

 

Kaniner är dessutom väldigt duktiga på att dölja sjukdom och skada för att minska risken att locka till sig rovdjur eller för att inte bli uteslutna ur flocken. Det kan alltså vara mycket svårt att upptäcka de första symptomen när en kanin blir sjuk. Man bör därför lära sig att titta efter de små tecknen som förändrade matvanor, små avvikelser i beteendet, viktförlust mm. Skulle en kanin sluta äta helt, få diarré eller inte passera avföring alls, är det alltid akut och veterinär måste kontaktas omgående!

 

 

Hantering

 

Som nämnts ovan är kaniner flyktdjur. Det är då viktigt att veta hur man ska lyfta och hålla dem för att minska risken för skador. En kanin som hänger fritt i luften kan sprattla så kraftigt att den bryter sin egen ryggrad och blir förlamad. Tappade kaniner drabbas ofta av benbrott.

 

Man bör alltid närma sig kaninen långsamt. Vid lyft kan man föra in den ena handen under bröstkorgen, den andra mellan bakbenen och luta sig lite över kaninen för att ge ryggen ordentligt stöd. Alternativt kan man lyfta kaninen i nackskinnet (ej öronen!) och stödja bakbenen med den andra handen. När man ska hålla den en stund är ett bra grepp att behålla nackskinnsgreppet och låta kaninen borra in huvudet i motsatta arms armveck. Underarmen stöder då fram- och bakben och man hindrar kaninen från att se, vilket minskar risken för dramatiska flyktförsök.

 

Öva gärna sittandes på golvet för att minska risken för olyckor innan tekniken känns säker.

 

 

Yttre skötsel

 

Vanligtvis sliter kaniner inte sina klor tillräckligt för att man ska kunna låta bli att klippa dem. Klorna kan bli väldigt långa om det inte klipps och kaninen kan fastna och göra sig illa.

 

På ljusa klor kan man se var pulpan finns men på mörka klor är det svårare. Råkar man klippa i pulpan kommer det att blöda. Det finns speciella blodstoppande preparat att köpa i zoo-handeln som kan vara bra att ha hemma. Är man osäker på kloklippning kan man få hjälp med det hos veterinären eller i zoo-handeln.

 

Normalt sett ska en kanins tänder inte behöva klippas. Om tänderna är friska och man utfodrar kaninen korrekt kommer tänderna att slitas till rätt längd naturligt. Skulle avvikelser uppstå bör veterinär kontaktas.

 

Långhåriga kaniner behöver badas och kammas för att undvika tovig och smutsig päls. Kamning brukar man behöva göra varje dag men det beror naturligtvis på pälsens längd och kvalité. Badning kan göras mer sällan, även här efter behov.